Att säga hejdå

http://handbollskanalen.se/kronikor/en-relation-bor-avslutas-nar-karleken-ar-borta-men-vanskapen-annu-finns-kvar/

 

<3

 

 

P&K!

(Vikt)iga ärliga ord

Den här texten är från min facebook och väldigt personlig men den är ärlig. Det är något jag uppskattar, ärlighet och riktiga känslor. Livet är inte alltid enkelt eller ljust och varmt. Det är något jag inte heller vill förmedla för det känns oäkta och för mig är det viktigt att vara genuin.

 

En produkt av samhället



"Jag har precis börjat spela handboll och till skillnad från förra året så verkar det som det kommer gå. Det gör väldigt ont ibland, speciellt i de inflammerade fötterna, men det är inget jag inte kan leva med. Mina händer är problematiska ibland men nog håller de på att läka. Mina gamla skador gör sig påminda då och då men jag vet att om jag bara tränar och kör min rehab så kommer dom bli bättre och min kropp starkare igen.

Egentligen borde jag ju vara tacksam gentemot min kropp som funkar så bra att jag kan göra något jag älskar, som läker skador och som har lätt för att bygga muskler. Men mitt självhat gentemot min kropp har aldrig känts så stark som på senaste tiden och det har tvingat mig att sätta mig ner och reflektera varför.

Jag har nästan jämt haft både bra självförtroende och självkänsla, det är därför jag kunnat gå min egen väg, avstått t ex alkohol och stått upp för människor som inte kunnat/vågat stå upp för sig själva.

Men jag är ingen supermänniska, jag är också en produkt av samhället jag växt upp i, samhället som säger att vi alltid kan bli lite bättre, lite snyggare, lite smalare. Jag är högst medveten om att tankarna i mitt huvud är där för jag dagligen matas med hur idealtjejen ska vara. Strong is the new skinny är bullshit, så nu är det sagt. Vi vet alla egentligen betyder det att strong (and skinny) är det nya skinny. Vi hyllar viktnedgång med kommentarer om hur snygg personen blivit. Vi vill inte kalla någon vi tycker om tjock för vi lägger så stark värdering i ordet att det är något negativt istället för att vara låta det vara ett substantiv. Det blir debatter angående om kvinnors lår ska gå ihop eller inte, vi pratar om hets åt alla håll och kanter och det blir grupperingar angående hur vi ska leva. Min dröm är att alla ska få leva som de vill, utan att bli dömda, utpekade eller känna att att de inte passar in. Det gäller ALLA. Men är vissa grupper, t ex tjocka, mer utsatta angående hur de behandlas och ses på? Utan tvekan.

Jag kommer inte kunna lösa problematiken på en dag, varken samhällsproblematiken eller den i mitt huvud. Men jag kan alltid välja att kasta mig i ut i det där obehagliga när man blottar sig själv och riskerar att bli bedömd men kanske visar någon annan att censurera sig själv inte är ett måste.

Ska jag vara ärlig väger jag mer än någonsin och har mer celluiter än aldrig förr men vet ni, hade det inte varit för all jävla input runt omkring så hade jag antagligen varit glad nu ändå för min kropp funkar så bra! Jag tror att vi måste sluta censurera våra kroppar för de inte passar in i nutida ideal och då och då censurera samhället vi lever i och präglas av istället.

Jag vet inte hur människor ser på mig rent fysiskt, rent konkret är jag överviktig. Men borde det spela någon roll? Framförallt, borde det spela någon roll för mig som kan lyfta tungt på gymmet, spela handbollsmatch och ha bra sex?

Svaret är såklart nej. Helvete människor, vi kan inte leva såhär! Livet är aldrig tillräckligt långt för självhat skapat av ett samhälle som när sig på just självhat."

P&K!

Livskrisande

Jag hade lite av en livskris i tisdags. Ni vet en sådan där kris när man börjar ifrågasätta hela ens existens. När man reflekterar över vad man har gjort, vad man vill göra och hur ens tankar och värderingar har förändrats genom livet. Jag satt och stirrade rakt ut i luften och undrade vad sjutton som händer nu. Examen har jag ju nu och det är ju det jag på något sätt har jobbat för enda sedan jag började gymnasiet 2007. Så vad sjutton vill jag göra nu??

Men så insåg jag att... det finns ju massa saker jag kan göra och som jag kan fokusera på, både seriösa och mindre pretentiösa. Framförallt vill jag bygga upp min kropp, skaffa fler muskler och bättre flås. Sedan vill jag även fortsätta sprida det jag tycker om ideal, kroppsuppfattning och träning. Jag vill fortsätta vara en del av variationen inom träningsområdet och tänker hoppas på att se fler olika typer av former och storlekar på bilder från gymmet.

Jag tror det är sunt att reflektera över livet ibland. Att tänka tillbaka, att tänka framåt, men framförallt tänka på den situationen man lever i nu. Vad är jag nöjd med? Vad är jag inte nöjd med? Vad kan jag styra och vad är bortom min kontroll? Den viktigaste frågan är vad som gör mig lycklig. Vad är det som får mig att le, som får mig att känna förväntan, som är nödvändigt för att jag ska vara en glad och härlig individ? Man är inte lycklig och glad jämt, man har sina med- och motgångar i livet och det är mänskligt. Men med små saker och känslor av lycka blir vardagen mer uthärdlig oavsett vilken position man är i. Ibland handlar det även om att ta bort saker som gör en olycklig. Jag har en ständig utrensning av människor från mitt liv som jag känner tar mer energi än vad jag får tillbaka och det är skönt och befriande!

Jag kommer nog krisa ett tag till, och tillåta mig göra det, men sedan ska jag gå vidare och köra på. Hitta sakerna som gör mig lycklig och försöka så gott som det går att rensa bort de sakerna som gör mig olycklig.

 

Hur grym är inte min nya baddräkt från Pinkoholic btw?

 

P&K!

In och läs om en hjärtefråga...

http://tranafordualskardet.blogspot.se/

Se gärna videon jag länkat till om kroppsacceptans och om att våga

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152290158069461&l=5300522597472091127

Idrott skapar känslor

Nu är det inte långt kvar innan jag är framme i Jönköping. Är klar med ännu ett skolarbete så nu är det ett kvar att göra, ett på 5-6 sidor. Ganska maffigt men å andra sidan ska jag skriva om ett intressant ämne och det gör det hela lättare. Jag ska skriva om genus inom idrott och eftersom jag själv idrottar är det naturligtvis ett ämne som berör mig personligen. Under alla de år jag studerat idrott (gymnasiet & högskola/universitet) så har jag ju flertalet gånger skrivit om genom inom idrotten och jag blir alltid lika förbannad. Precis som med att HBTQ så blir jag förbannad över att vi liksom inte kommit längre nu när det ändå är 2014. Det finns fortfarande allt för mycket ojämlikhet inom idrotten. Vi har Sverige har absolut kommit en bit på vägen men det betyder inte att vi kan nöja oss för det är fortfarande massor av saker som vi ständigt måste arbeta med.

Jag tycker att Zlatans senaste utspel om damfotboll var omoget och löjligt. Sedan att han sa att det var ett skämt spelar ingen roll, skadan var redan skedd. Tyvärr blir duktiga idrottsmän förebilder oavsett om de vill det eller inte och Zlatan har kanske inte som ambition att vara en förebild men han är garanterat medveten om att många ser upp till honom. Både tjejer och killar. När han gör sig löjlig över damfotboll är det inte bara idrotten i sig han förlöjligar utan även de av kvinnligt kön som spelar fotboll eller vill spela fotboll.
Att Svenska fotbollsförbundet menar på att alla har rätt att uttala sig hur de vill känns också fel. För må så vara att spelare ska ha rätt till sin egen åsikt, men Zlatan är lagkapten för ett av Sveriges populäraste lag och det vilar ett otroligt stort ansvar på hans axlar vilket man kan tycka att det Svenska förbundet borde ha informerat honom om. Om inte de hade gjort det innan, så går det ju att hoppas att de gjort det nu.

Idrotten är ju till för alla och är en av de sakerna i världen som förbrödrar människor. Oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och kompetens. Zlatan om någon som kommer från Rosengård och som inte hade alla förutsättningar med sig från början borde väl om någon inse vad vikten av stöd gör för de som har inte de starkaste förutsättningar att utöva den idrotten de älskar. Damer har inte samma förutsättningar som män, inte ens i Sverige, världens fjärde mest jämställda land. Det handlar inte om att ta på sig en offerkofta, det handlar om att få människor att inse fakta och inte prata om hur långt vi kommit utan diskutera hur vi kan komma ännu längre. 

P&K!

Hälsohetsen som får mig att vilja spy.

Det finns så mycket jag vill skriva och säga, men nu när jag tänkte göra ett videoinlägg så kom jag ingenstans... Känner mig mest trött bara... Jag tror det är därför jag har svårt att komma igång med träningen för att mitt psyke på något sätt protesterar mot hela grejen trots att jag älskar att träna. Jag tror att det bästa jag kan göra just nu för min egen del är att satsa på långa promenader, övningar på hemmaplan och gym endast då och då. Jag blir ärligt talat ledsen över att jag känner såhär, men samtidigt kan jag tycka att det är sunt att mitt huvud gör revolt mot den här jäkla hetsen.

I veckan hörde jag hur några tjejer i gymnasieåldern diskuterade hur många kalorier de bränt under dagen, tjejer som knappast behöver tänka på sitt kaloriintag. Det gjorde mig riktigt ledsen och orolig.

Vi lever i ett samhälle där vi straffar oss med träning, där många känner att de inte kan lägga ut en bild på viss mat, godsak eller bakverk utan att hashtagga "#fettokväll" under. Vi känner att vi måste förklara för andra att vi vet att det vi stoppar i oss inte är bra och att vi någonstans får dåligt samvete av det. det är som vi försöker skämta bort något vi inte behöver skämta bort.

Jag vill bli hälsocoach för att jag tycker att jag har sunda vettiga värderingar, för att jag kan se människor på flera sätt, för att jag kan se bakom en människas yttre. Jag vill få mina framtida klienter att finna en glädje i själva träningen på samma sätt som de kan finna glädje i effekterna som träningen ger. Jag hoppas att jag på något sätt bidrar till ett steg mot hälsa snarare än ohälsa.
Det värsta jag vet är att träffa på människor som utbildar sig inom samma genre som jag och som har en fruktansvärt taskig människosyn. Som inte förstår att till exempel en person med grov övervikt kan ha andra anledningar till sina kilon än lathet och dålig disciplin.
Är det för övrigt konstigt att vi går upp i vikt i samhället? Att vi tröstäter för att vi känner inre stress för att vi inte duger? Blir det inte en ond cirkel?`

Jag vill att vi ska belöna oss med träning, att vi tränar och rör på oss för att vi älskar våra kroppar, inte för att straffa dom. Du har bara en kropp och den förtjänar det bästa, och det handlar inte bara om träning och bra mat utan även om kärlek. Den kärleken förtjänar ens kropp lika mycket innan viktnedgång eller liknande, för kärlek sitter i huvudet och inte i kilon. Hade det suttit i kilon borde vi ju alla gå upp så mycket som möjligt så det hade funnits mer att älska. Det är när vi älskar oss själva som vi tar bra och vettiga beslut när det kommer till kost och träning, det är då vi lättare förstår gränsen mellan måttligt och extremt, åt alla håll.

Jag vet egentligen inte vad jag kan skriva mer just nu... Förutom det här, att jag tycker att alla bör fundera över varför de tränar och för vem de tränar. 

P&K!

Kära kropp...

Kära kropp, jag tycker om dig. Vi har inte alltid kommit överens och ibland har du svikt mig och ibland har jag svikt dig. Jag vet att jag pushade dig lite väl hårt när jag var yngre och tränade för hårt och du svarade igen med att ge mig några inte så sköna förslitningsskador som jag antagligen får leva med resten av livet. Men nu är vi vänner, eller hur? Jag tycker om dig även att min höft låser sig ibland, trots att mina knän är ostabila och trots att min handled är ständigt svullen. Det gör inget att du inte passar in i dagens ideal för hur en tjej ska se ut för du är så jäkla grym när jag vill köra marklyft, promenera eller krama om min älskling. Du kan ta mig från ett ställe till ett annat och du kan bära upp klänningar fantastiskt fint. Du är bra på att bygga muskler och med träning kan du bli fantastisk stark, du tar ju till exempel det tyngsta på vadpressen på Friskis. Det är tack vare dig jag spelat handboll i 13 år och varit en duktig simmare och du har gjort mig stolt så många ggr så du kan inte ana. 

Även om jag inte alltid älskat dig så mycket som jag borde har jag iaf aldrig utsatt dig för någon dum diet eller svultit dig och det är jag glad över, för du förtjänar att aldrig bli utsatt för något sånt. Du förtjänar inte hellre att att få nedlåtande blickar av mig, klämmas in i för små kläder eller någon som helst form av förakt, det enda du förtjänar är kärlek. En vacker dag hoppas jag på att du kommer bära en bebis och att du kan ta 100 kg i marklyft och jag lovar att ge dig de bästa förutsättningarna för det!
De dagar jag inte tyckt om dig har det inte varit på grund av dig i sig utan på grund av att samhället sagt till mig att du inte duger, att du inte är tillräckligt smal, att det faktum att du inte kommer i ett par jeans i x-small säger att du är alldeles för stor för att älskas. Jag är hemskt ledsen för att jag ibland lyssnat på det för innerst inne har jag ju faktiskt alltid vetat att du är fantastisk och att du har potential att lyckas med det mesta.

Nu under hösten ska du och jag jobba tillsammans för att bli så stark som möjligt och vi ska ha kul på vägen. Vi ska testa gränser, äta saker du gillar (både nyttigt och mindre nyttigt) och så få massor av frisk luft varje dag. Jag lovar att varje dag uppskatta och älska dig för du fungerar ju och det är en fantastisk fin gåva. En dag som denna när febern värker i kroppen så inser jag hur mycket jag borde uppskatta dig alla de dagar om året då jag är frisk. För du är en kick ass-kropp och otroligt kramgo, du och jag ska dessutom hålla ihop ett bra tag till och då vill jag att du ska veta att jag verkligen verkligen genuint tycker om dig ♥

P&K!

Mångfald inom hälsa och träning saknas.

Jag ser just nu på Fat and back, en jätteintressant dokumentär. Den handlar om PJ som är en personlig tränare som ibland kan bli frustrerad av att hans överviktiga klienter inte verkar ge 100 % i deras försök att gå ner i vikt. För att förstå vad det är som de egentligen går igenom så går han upp 40 kg på sex månader som han sen ska gå ner på sex månader. Galet intressant om man är intresserad av hälsa!

På tal om hälsa måste jag erkänna en sak. Jag blir inte det minsta inspirerad av alla instagramkonton där killar och tjejer lägger ut bilder på sallader, magrutor och quotes där det står "Sweat is fat crying". Varför? Jo för jag är så jäkla trött på det för det är nästan det enda jag får se när det handlar om träning. Hela samhället är så viktfixerat så det är otäckt. Samtidigt som det pumpas ut bilder av detta slag så har vi rekordmånga människor runt om i världen som lider av övervikt och fetma, som knappt orkar gå ut för att hämta tidningen, som dör alldeles för tidigt på grund av sin vikt. Allt är så extremt. Jag vill se alla typer av människor som tränar och på olika nivåer.

Jag är själv en sån person som lägger ut träningsbilder, bikinibilder och liknande och det är möjligt att det finns människor som stör sig på det och tycker det är ytligt och överdrivet. Men för mig är det viktigt just för att jag inte är smal, och vet ni, det är okej med mig att jag inte är smal. Däremot är det inte okej med mig att jag för tillfället inte är så tränad. I min värld är det mycket viktigare att vara tränad än att vara smal, när jag tränar som jag ska och pressar min kropp så kommer ett bra och positivt psyke av sig själv.

Låt oss redan här klargöra att det inte är något fel med att vara smal och tränad (alla kroppsformer är awesome!) och att det inte är det som är problemet. Jag tycker det är fantastiskt att människor tränar oavsett vikt, kroppsform och tidigare liv. Jag tycker det är GRYMT med människor som kör all in. Problemet ligger i att de som vågar lägga ut träningsbilder och dylikt i hög utsträckning är smala, tränade människor och jag saknar mångfald! Det är därför jag tycker det är viktigt att lägga ut bilder på min kropp, inte för bekräftelse, utan för inspirera andra som inte har såna kroppar att våga göra samma sak.

Jag inser att vissa kanske tycker att jag överdriver eftersom att även om jag inte är smal så så är jag inte jättestor heller. Men jag är ändå tillräckligt stor för att inte på något sätt passa in i "fit-mallen". Så alla vältränade grymma tjejer får gärna fortsätta lägga upp bilder men jag vill se tjejer i alla kroppsformer som tränar, svettas och älskar det. Tragiskt nog när jag googlade och försökte få fram bilder på "större" tjejer som tränade så var det nästan omöjligt... Vad säger det egentligen? Jo att vi hela tiden skuldbelägger människor för deras utseende och vikt så pass mycket att många av dessa människor inte vågar synas. Det är sjukt.

Man kan älska träning oavsett kroppsform, man kan vara hälsosam oavsett kroppsform och man har lika stor rätt att synas oavsett kroppsform. 

P&K!

Fine, jag är väl en moraltant då.

Det finns två saker med mig som har en tendens att chocka folk, det ena är att jag har två tatueringar, det andra är att jag inte dricker alkohol och aldrig har gjort. Reaktionen hos människor är rätt lika när jag berättar att jag aldrig testat alkohol, först blir dom lite chockade, sen undrar dom hur det kommer sig, och sist så får jag höra att dom är imponerad och att det är starkt gjort av mig att lyckas stå emot. Jag ser det inte riktigt så, faktum är att jag egentligen aldrig analyserat särskilt hårt varför jag aldrig haft något behov av att testa. Aldrig varit nära att testa på att röka eller snusa heller, antar att det kan ha en del med att göra att jag aldrig har varit full och på grund av det gjort "dumma saker". 
Jag kan aldrig skylla nåt på alkohol, och det har jag inget emot, jag tar hellre fullt ansvar för mina handlingar. Jag kan även ha kul utan alkohol, jag vet inte hur många människor som genom tiderna trott att jag varit full då jag varit nykter (är dock lite osäker på hur det ska tolkas...) och jag älskar att minnas detaljer som kan försvinna i takt med att innehållet i en flaska försvinner. Det går absolut att ha kul nykter och om man har svårt för det, ja då kan man faktiskt ha problem med sin alkoholkonsumtion. Om jag hade känt att jag varit tvungen att dricka varje gång jag träffar mina vänner, ja då skulle jag nog funderat på att byta umgängeskrets eftersom jag uppenbarligen måste dricka för att passa in eller stå ut med dom. 

För mig har det aldrig varit svårt att inte dricka eller säga nej, jag är ju lite en sån människa som bara blir ännu mer säker på min sak om människor försöker tvinga mig till motsatsen. Jag valde tidigt att inte dricka och sen har jag inte druckit, finns inte så mycket mer bakom det. Mina föräldrar har aldrig sagt något om alkohol, jag har inga religiösa värderingar och jag har aldrig upplevt någon med alkoholmissbruk. Det enda som format mig är alltså att jag en dag vaknande med tanken att jag inte ser någon mening med att dricka alkohol, och ännu inte gör. Därför har det inte varit svårt för det är lika naturligt för mig att säga nej till alkohol som det är att borsta tänderna varje morgon, det sitter i ryggmärgen. 

Det jobbiga med att inte dricka kan ärligt tala vara att stå ut med de människor som gör det, ja inte dom som kan hantera det på ett snyggt sätt, men dom andra som inte klarar av det. Jag tycker alla får göra som dom vill, men när det gäller alkoholkonsumtion så är det lätt en sak som går ut över andra. Det är inte så att jag vill förbjuda alkohol (kanske iofs inte haft något emot det) utan jag tycker absolut att människor ska få dricka. Att jag själv inte dricker gör inte att jag anser att alla borde gå samma väg. Jag inser att alkoholism är en sjukdom och jag lider så otroligt mycket med alla som hamnat i ett alkoholberoende och som inte kan ta sig ur.
Men jag har sett många slagsmål i samband med alkohol, alldeles för många... Jag har sett människor göra saker dom ångrar grovt dagen efter och jag har sett både killar och tjejer alldeles för fulla för att hand om sig själva. Så jag kan inte på något sätt att tycka att det positiva med alkohol uppväger för det negativa... Och det kommer jag stå för resten av mitt liv. 

Alkohol och våld

Alkohol är inte en direkt orsak till våld men den kan utlösa våld i en situation där även mycket annat spelar in.

I 8 av 10 misshandelsfall finns alkoholen med i bilden. Det betyder att antingen den som slår eller den som blir slagen (eller båda) är berusad. Ofta är det ungdomar som råkar illa ut. 70 procent av pojkarna som hamnar på akuten i samband med våld är berusade, av flickorna är så gott som alla onyktra.

Men mycket våld äger också rum i skymundan i hemmen, i nära relationer. En grupp som drabbas extra hårt av alkoholens baksidor är de cirka 385 000 barn som växer upp i familjer, där någon av föräldrarna har ett riskfyllt drickande. Det här är barn som ständigt blir svikna och som ofta känner skuld för sina föräldrars beteende.

Vet du att?

I minst 75 procent av våldsbrotten är alkohol inblandat.
Källa: Drugnews

En undersökning av misshandelsfallen i Stockholm visar att 40 procent kunde relateras till alkoholkonsumtion på restauranger.
Källa: IOGT NTO/Minska alkovåldet

Alkohol är en grundläggande orsak till allt ungdomsvåld. Av den som hamnar på Södersjukhusets akutmottagning är 70% av pojkarna berusade, av flickorna är så gott som alla onyktra.
Källa: Drugnews

Orsakskedjan mellan alkohol och våld är väl dokumenterad. Av misshandelsfallen i Sverige sker 80 procent i samband med alkoholkonsumtion. En berusad person kan lätt bli offer för till exempel misshandel, rån eller våldtäkt.
Källa: IOGT NTO/Minska alkovåldet

P&K!

Men nej nej nej...!

Det här med att vara perfekt, eller lagom, det råkar vara jäkligt svårt alltså.... För vi kvinnor ska ju helst inte ha för mycket fett, eller för lite, och vi ska ju inte vara för muskulösa, eller inte ha några muskler alls. Vi ska ha kurvor, men dom ska ju naturligtvis sitta på rätt ställe. En midja är att föredrar och även svarvade ben. Osv, osv, osv... Alltså det är så TRÖTTSAMT! Herregud, vi är ju alla olika och det är ju det fina med oss! Jag tycker det är hemskt att många tjejer dagligen ser sig i spegeln och önskade att hon var någon annan, att hon såg ut på ett annat sätt. Jag önskar att alla tjejer kunde se sig i spegeln och inse hur coolt det är att ingen annan ser ut som du. Jag vet att många av oss (ja, det händer mig med naturligtvis) känner en press från samhället att se ut på ett visst sätt. Tro inte att jag glömmer bort er killar, jag vet att ni kan ha det otroligt kämpigt, men det går inte förneka att tjejer har det ännu värre. Vi överöses av tidningar med budskap om att vi behöver tappa 5 kg OCH tips på hur vi blir nöjda med oss själva precis så som vi är, känns aningen spretigt va? 

Jag skulle aldrig ändra mitt utseende för någon annan än för mig själv, skulle jag träffa en kille som skulle säga att jag borde gå ner/gå upp i vikt eller operera min näsa eller något liknande, ja då skulle jag be honom dra åt helvete. Jag lever inte för att behaga någon annan förutom mig själv. Om någon inte accepterar mitt utseende, ja inte sjutton är det mitt problem, utan hans/hennes. Likaså other way around, mitt problem om någons utseende "stör" mig. Ärligt talat händer det extremt sällan att jag känner så, däremot så finns det vissa människor som jag skulle vilja säga till att dra på smilebanden lite, för det är få saker som är så charmigt som människor som ler! Att ha massa åsikter om andra tyder på en stor osäkerhet hos sig själv. 

Att idealet har förändrats är inte något som kommer som en nyhet för dom flesta. Men var det bättre förr på den tiden då man skulle ha kurvor och mulligt var gulligt? Nej, inte direkt, för det handlade fortfarande om att det fanns människor som inte passade in i normen, människor som var tvungna att jobba för att duga. Det handlar inte acceptans, både mot sig själv och gentemot andra. Om det är svårt? Ja, det är skitsvårt för vi har så himla mkt saker inpräntade i våra huvud, i viss mån ett slags vanetänkande. Vanor att svåra att bryta, inte omöjliga, men svåra. Jag tror vi måste börja med att acceptera oss själva och våran kropp och vårt utseende innan vi kan jobba med vårt tänk angående andra människor. Hälsa = inte utseende. Utseende = inte hälsa. Skäms inte för hur ni ser ut, skäms inte för hur någon annan ser ut, skäms inte för att du inte skäms för dig själv. Bär ditt utseende med stolhet och låt inte ditt utseende bära dig. Ditt utseende personifierar inte dig, men det gör däremot din personlighet och dina handlingar.

Och tjejer, låt aldrig nån säga till er att ni inte duger,
för det gör ni. 

P&K!

Jag blir bara förbannad...

Jag undrar hur många människor som tränar för sin egen skull, och hur många som tränar för samhället och idealets skull. Träning som träning kan man tycka, men om vi vill ha en bra och stabil folkhälsa i Sverige så är det inte bara den fysiska hälsan som ska vara bra, utan även den psykiska. Vi blir varje dag bombade med information att vi inte duger som vi är. De flesta hälsotidningar har framsidor som pryds av dubbelmoral, å ena sidan ska man vara nöjd med sig själv, å andra sidan så behöver man kanske gå ner 5 kg för att vara nöjd med sig själv. Det finns få saker som är så provocerande för många människor som personer som trivs med sig själva, speciellt de människor som inte passar in i dagens ideal. Alla som inte är inom den ramen borde liksom inte få trivas med sig själva, och alla med övervikt förtjänar att få sneda blickar på ICA då han/hon köper en påse chips. Eller? Personligen tycker jag att det är vidrigt. Jag blir så himla arg, vem är jag (eller du) att döma någon annan? Jag tycker personligen att det är underbart med människor som trivs med sig själva, det spelar ingen roll hur de ser ut, men de liksom lyser på något sätt. Det märks så himla tydligt på utstrålningen när någon är trygg i sig själv och inte låter andra påverka henne/honom. 

Jag tycker det är jättebra att människor äter "sunt" och tränar, det önskar jag att alla gjorde. Men jag tycker det är viktigt att inte tvinga på sina egna värderingar och tankar på andra människor, eller se ner på dom som tänker annorlunda. Det är hemskt att det finns människor som tror att deras värde sitter i deras vikt eller deras kropp, för kroppen är ju trots allt bara vårt skal, det är ju vad vi gör och inte hur vi ser ut som är det viktiga. Egentligen är det ju rätt ironiskt att vårt värde ska sitta i vår vikt, eller kroppsform, för då kan man ju tycka att det hade varit bättre att vara "större", eftersom det är "mer att älska då". När ska alla/samhället förstå att vi har ett kollektivt ansvar att se till människor mår bra? Det måste vara okej att vara smal, det måste vara okej att vara större, det måste vara okej att vara lång, det måste vara okej att vara kort osv osv osv... Det är så himla tröttsamt att alla hela tiden ska behöva jobba för att bli perfekta när det egentligen inte ens finns något som heter perfektion, för vem sjutton kan definera vad som är perfekt? Däremot finns det något som heter "göra sitt bästa efter de förutsättningar som finns", men det innebär att inte att du behöver gå ner eller gå fem kg bara för att du kan om du varken har lust eller en inre motivation, inte heller att du måste träna 5 ggr/vecka. 

Jag älskar att träna, det är bland det bästa jag vet, få saker får mig att må så bra. Kosten är jag inte lika noga med, jag undviker att äta alltför onyttigt på vardagar men jag har aldrig följt en diet eller liknande, och kommer förhoppningsvis aldrig göra det. Jag trivs med att ha det som jag har det nu, jag vill bara träna lite mer eftersom min kropp mår bra av det och kan hantera det utan problem. Jag är helt klart imponerad av människor med en fantastisk självdisciplin som kan träna massor och som klarar av att äta efter ett strikt schema, men jag är inte en sån person, och vet ni, det är helt okej.

Mitt mål är ju att coacha människor inom hälsa och ibland har jag (galet nog) funderat på om det är en bra idé, jag är ju inte "smal" och fit. Men sen blir jag arg på mig själv och undrar vad f-n dom tankarna kommer ifrån. Jag är stark och tränad, har idrottat hela mitt liv, läst idrottsrelaterade kurser/program sedan högstadiet och har en stor social kompetens, och dessutom, jag är mänsklig. Jag längtar efter att få jobba med människor och se till att dom förstår för vems skull dom gör saker. Jag vill hjälpa dom att må bra både psykiskt och fysiskt, och jag vill hjälpa dom att inse att det är helt okej att göra fel val ibland. Jag vill peppa dom och se dom klara de där målen som de nästan trodde var omöjliga. Jag vill att dom ska veta att oavsett vad dom väger, vilket midjemått de har eller vilken kropp deras huvud sitter på, så är dom värda lika mycket som om dom skulle väga tio kg mer eller mindre. 

P&K!