Min älskade Saga...

När jag var 17 år så blev en av mina kompisar, Jesper, påkörd och dog. Jag kommer ihåg det som igår, att jag och en kompis som även han var nära vän med Jeppe, satt och chattade på msn. Han berättade att han såg att det var massa ambulanser en bit bort från hans hus och vi båda två konstaterade att det var skönt att det antagligen inte var någon som vi kände... Men vi hade fel, det var någon vi kände, någon vi älskade. En annan person vi älskade hade gått bredvid, men inte blivit träffad av bilisten som korsat vägen och åkt upp på trottoaren och kört på Jeppe, men han önskade att det var han som blivit träffad av bilen istället för Jeppe... Så mitt bland all den nattsvarta sorgen för att Jeppe var borta så fanns även en stor sorg över att en älskad vän inte kände att han förtjänade att leva fast han var det enda vi kunde vara lyckliga över, att han inte blivit träffad av bilen. Att trösta någon när man själv knappt lever inombords är svårt, men vi visste alla att han var den som hade det värst. Han hade fått se sin bästa kompis bli träffad av en bil, en helt vanlig kväll, på väg hem från fotbollsträningen. Det var här jag för första gången på allvar insåg att ibland måste man lägga sin egen sorg lite åt sidan och vara stark för någon annans skull. Det var här jag insåg hur viktiga vänner verkligen är och att man med stöd kan överleva det tragedier.

Jesper sa en gång att han och jag var stjärntvillingar och jag frågade vad han menade, han sa att det innebar att vi var väldigt lika, något han hade väldigt rätt i. Framförallt var vi båda två lika retliga och han var den enda människan som kunde driva mig till vansinne. Han var även en av dom bästa att få mig att inte ta saker så seriöst. Han var fin Sagan... På hans begravning var det fri klädsel, jag gick runt i en vit klänning i ett hav av svart, för det var så jag mindes Jeppe, på ett ljust sätt. Jag vet att han skulle tyckt om det...

Den här texten skrev jag 1 år efter hans bortgång: 

Idag har det gått exakt ett år sedan det där som inte får hända, hände.. den där dagen när du och evul var på väg hem från träningen och den där bilen kom, körde över på fel sida och vägen och körde på dig.. jag kommer ihåg att jeff skrivit till mig på msn att det hänt en olycka utanför där han bodde men aldrig kunde jag tro att det var du som var inblandad i den..
nu när jag tänker på det så minns jag det som igår, det där telefonsamtalet från hanna, paniken, hur svårt det var att andas.. man vet inte vad man ska ta göra eller ta vägen för att lindra smärtan..
dagarna efter var dom värsta i mitt liv, minnesgudstjänsterna, en ständig smärta som ibland nästan var outhärdlig och den här känslan av att man inte klarade av att vara ensam.. jag visste inte vad jag skulle ta vägen, om det ens var värt att leva..
begravningen var det värsta jag upplevt, för det är så jävla orättvist när en så ung människa, så full av liv, rycks bort.. när dom spelade "time to say goodbye" så ville jag bara somna och helst aldrig vakna..
folk sa hela tiden att det kommer gå över, men helt och fullt kommer det aldrig gå över.. visst man mår ju miljoner ggr bättre nu än man gjorde då men det är ju för att man kan koppla bort de, men i stunder som denna när man tvingas tänka tillbaka så rinner tårarna i strida strömmar ner för kinderna och man får svårt att andas.
jag älskade verkligen dig jeppe, du var var min stjärntvilling och vi var lika i mångt och mycket.. vi älskade båda att retas, gärna med varandra men även med andra. Jag saknar dina blå ögon något otroligt, saknar din röst, din retfulla blick som du hade när du kallade mig lillan eller lilla lisa..
jag kommer ihåg första gången vi träffades, det var vid min sjöbod en härlig vårdag, du var en av dom kompisarna som vi tvingat thomas att ta med till vår grillkväll och det var svårt att inte falla för dig och dina blå ögon på direkten.. det blev en jättemysig kväll och början på en vänskap som jag trodde skulle vara längre än vad den gjorde..
jag saknar dig jeppe, mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara.. dom tårarna jag gråtit för dig är numera hav..
jag känner för din familj och släkt och alla dina kompisar, även dom jag inte kände..
jag hoppas att du får spela fotboll i himlen för det var det du trivdes allra bäst med och det som ditt hjärta brann för.. jag hoppas att du övar ordentligt så att du tar evul sen när det är hans tur att komma dit du är nu, så han inte lurar upp dig på läktaren som han brukade göra.
Jesper "Sagan" Sagefjord, jag ska alltid komma ihåg dig och vårda ditt minne ömt. Du kommer alltid vara min tönt så länge jag får vara din lillan <3

Rest in peace vännen 

Jag vet hur skört livet är och efter att det hände så blev jag mindre rädd för att visa känslor, för hellre att jag visar för mycket känslor än för lite. Hellre att jag är ärligt mot mig själv och andra än håller saker inom mig för att jag är rädd för att bli dissad eller utskrattad. Jag vågar ta chanser för jag vet att det inte är säkert att det finns någon morgondag. Jag förlåter misstag hos vänner och bekanta för om något händer vill jag inte vara i osämja.
Jag har försökt hårt ibland att ha relationer med vänner som blivit allt för upptagna, som inte ens försökt själva, för jag ha velat ha kvar dom i mitt liv. Ibland har jag fått ge upp kampen och vännerna har försvunnit, men då har jag iaf haft vetskapen att jag försökt.
 Så fort man visar känslor så blir man sårbar, men jag är hellre såbar än kall. Jag upplever hellre saker och gör misstag än lever i min lilla trygghetsbubbla som sakta skulle kväva mig.

Jag vågar leva fullt ut, 

för att jag vet att Jesper skulle slå ihjäl mig annars ❤

Älskade Sagan med de blåaste av alla ögon...

P&K!