Det kommer aldrig va över för mig

Jag är tjugofyra

Bara en liten gnista

Bara ett ord kan sätta eld på en skog

Jag kan älska dig just som den där elden

Men jag tänker aldrig dö, nej

Det kommer aldrig va över för mig

Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig

Om du leker med mig

Det kommer aldrig va över för mig

Det var en sommarkväll... Grannen spelade hög musik och hade på Håkan Hellströms Det kommer aldrig va över för mig på repeat. Det var ironiskt med tanke på att du kommit in i mitt liv igen den kvällen. Trots att jag faktiskt trodde att det var över. Vi hade båda varsin gång valt att avsluta det vi hade, dock hade vi haft svårt att släppa taget helt. Men nu hade det känts som vi båda gått vidare, som vi lämnat det som varit, som vi nu endast var historia.

Du frågade om jag ville komma till dig. Jag tvekade, visste inte om gamla sår skulle rivas upp. Men samtidigt fanns det en längtan, efter dig, efter din famn, efter att se om något fanns kvar. Jag duschade, drog på mjukiskläder och begav mig ut i den ljumna kvällen... Jag försökte gömma mig lite på bussen, mina mjukisar passade inte alls in bland alla människor som firade att det var lill-lördag. När jag bytte till spårvagn vid Brunnsparken började jag känna nervositet. Vi hade ju inte setts på ett tag och tankarna om att det hela var en dålig idé gnagde i bakhuvudet. När jag hoppade av spårvagnen och vandrade i kvarteren med gamla fina trähus ville jag nästan vända om, men jag bet ihop och till slut stod jag utanför din dörr.

När du öppnade kände jag nervositet sakta men säkert försvinna. Allt var ju som vanligt, förutom att dom där fjärilarna som brukade flyga runt i min mage när jag såg in i dina ögon inte fanns där. Allt var som vanligt, men samtidigt inte. Vi gick in i vardagsrummet och jag sjönk ner i soffan och försökte komma in i filmen du såg på men utan något vidare resultat. När du smekte min kind så slutade jag helt fokusera på filmen för att endast fokusera på de blå ögonen jag haft så svårt att glömma sedan vi sa hejdå.

När vi sedan skulle sova och du låg och höll om mig insåg jag att jag inte kände samma som jag en gång känt. Jag tänkte att det antagligen var samma för dig. Vi hade en passion likt ingen annan jag varit med, men det går inte att bygga något långvarigt på passion. Men jag njöt ändå av att ligga där och höra dina andetag. För även om det fanns en sorg i min insikt om oss så fanns det ändå en lättnad i att slippa undra. För nu visste jag att vi inte var menade för en framtid, men att vi i alla fall var menade för just den kvällen.

Men tänk ändå att en vacker dag kommer jag kunna tänka tillbaka på den kvällen när jag som 24-åring satt i min lägenhet i Göteborg och mina grannar spelade Det kommer aldrig va över för mig och du hörde av dig... Då kommer jag tänka "Ja, det var allt ödets ironi ändå...".