Kära kropp, jag tycker om dig. Vi har inte alltid kommit överens och ibland har du svikt mig och ibland har jag svikt dig. Jag vet att jag pushade dig lite väl hårt när jag var yngre och tränade för hårt och du svarade igen med att ge mig några inte så sköna förslitningsskador som jag antagligen får leva med resten av livet. Men nu är vi vänner, eller hur? Jag tycker om dig även att min höft låser sig ibland, trots att mina knän är ostabila och trots att min handled är ständigt svullen. Det gör inget att du inte passar in i dagens ideal för hur en tjej ska se ut för du är så jäkla grym när jag vill köra marklyft, promenera eller krama om min älskling. Du kan ta mig från ett ställe till ett annat och du kan bära upp klänningar fantastiskt fint. Du är bra på att bygga muskler och med träning kan du bli fantastisk stark, du tar ju till exempel det tyngsta på vadpressen på Friskis. Det är tack vare dig jag spelat handboll i 13 år och varit en duktig simmare och du har gjort mig stolt så många ggr så du kan inte ana.
De dagar jag inte tyckt om dig har det inte varit på grund av dig i sig utan på grund av att samhället sagt till mig att du inte duger, att du inte är tillräckligt smal, att det faktum att du inte kommer i ett par jeans i x-small säger att du är alldeles för stor för att älskas. Jag är hemskt ledsen för att jag ibland lyssnat på det för innerst inne har jag ju faktiskt alltid vetat att du är fantastisk och att du har potential att lyckas med det mesta.
P&K!
Fint!
SvaraRadera