Hälsohetsen som får mig att vilja spy.

Det finns så mycket jag vill skriva och säga, men nu när jag tänkte göra ett videoinlägg så kom jag ingenstans... Känner mig mest trött bara... Jag tror det är därför jag har svårt att komma igång med träningen för att mitt psyke på något sätt protesterar mot hela grejen trots att jag älskar att träna. Jag tror att det bästa jag kan göra just nu för min egen del är att satsa på långa promenader, övningar på hemmaplan och gym endast då och då. Jag blir ärligt talat ledsen över att jag känner såhär, men samtidigt kan jag tycka att det är sunt att mitt huvud gör revolt mot den här jäkla hetsen.

I veckan hörde jag hur några tjejer i gymnasieåldern diskuterade hur många kalorier de bränt under dagen, tjejer som knappast behöver tänka på sitt kaloriintag. Det gjorde mig riktigt ledsen och orolig.

Vi lever i ett samhälle där vi straffar oss med träning, där många känner att de inte kan lägga ut en bild på viss mat, godsak eller bakverk utan att hashtagga "#fettokväll" under. Vi känner att vi måste förklara för andra att vi vet att det vi stoppar i oss inte är bra och att vi någonstans får dåligt samvete av det. det är som vi försöker skämta bort något vi inte behöver skämta bort.

Jag vill bli hälsocoach för att jag tycker att jag har sunda vettiga värderingar, för att jag kan se människor på flera sätt, för att jag kan se bakom en människas yttre. Jag vill få mina framtida klienter att finna en glädje i själva träningen på samma sätt som de kan finna glädje i effekterna som träningen ger. Jag hoppas att jag på något sätt bidrar till ett steg mot hälsa snarare än ohälsa.
Det värsta jag vet är att träffa på människor som utbildar sig inom samma genre som jag och som har en fruktansvärt taskig människosyn. Som inte förstår att till exempel en person med grov övervikt kan ha andra anledningar till sina kilon än lathet och dålig disciplin.
Är det för övrigt konstigt att vi går upp i vikt i samhället? Att vi tröstäter för att vi känner inre stress för att vi inte duger? Blir det inte en ond cirkel?`

Jag vill att vi ska belöna oss med träning, att vi tränar och rör på oss för att vi älskar våra kroppar, inte för att straffa dom. Du har bara en kropp och den förtjänar det bästa, och det handlar inte bara om träning och bra mat utan även om kärlek. Den kärleken förtjänar ens kropp lika mycket innan viktnedgång eller liknande, för kärlek sitter i huvudet och inte i kilon. Hade det suttit i kilon borde vi ju alla gå upp så mycket som möjligt så det hade funnits mer att älska. Det är när vi älskar oss själva som vi tar bra och vettiga beslut när det kommer till kost och träning, det är då vi lättare förstår gränsen mellan måttligt och extremt, åt alla håll.

Jag vet egentligen inte vad jag kan skriva mer just nu... Förutom det här, att jag tycker att alla bör fundera över varför de tränar och för vem de tränar. 

P&K!