Är det bara jag som känner mig rätt så odödlig när jag är på gymmet? Det är rätt sjukt vilka kickar man får av att träna, det är väl därför jag älskar att träna och vill jobba med det... :) Idag blev det marklyft, bänkpress och hantelpress bland annat :) Ska ta mig tid till att sätta mig ner och planera mina pass lite bättre, saknar den strukturen jag hade när jag bodde i Jkpg :P
Något jag tycker är så himla dumt är alla dom som sitter hemma och liksom inte vågar till gymmet eftersom dom är för "stora" eller för "otränade. Personerna som tänker så är inte dumma, men grejen i sig, att det ska vara så, är jäkligt dumt. Jag förstår deras tänkande och kan sympatisera med det, för helst ska man ju komma till gymmet och redan vara jäkligt fit (ologisk ekvation), detta samhälle alltså...
Men om man går till gymmet och gör sin grej och känner hur bra man mår av det så kommer man inte ens se dom andra människorna på gymmet efter ett tag. Men det är det här första steget som jag förstår är så jobbigt, känslan av att gå in på ett gym och tänka att alla stirrar på en och tänker; Oj, han/hon har visst inte tränat på år och dar. Det där med hur pass tränad man är ju för övrigt något som ingen bara kan se sådär, man kan ju vara "större" och tränat i flera år och har perfekta värden.
Jag hoppas på att få jobba med människor av alla dess slag, med olika erfarenheter vad det gäller träning och fysisk aktivitet i bagaget. Jag vill få människor att förstå att idrott och träning är till för alla och att man mår fantastiskt bra av att träna och det inte är stunderna man inte tränar som räknas utan de då man faktiskt tränar.
Nu känner jag att jag som vanligt gled iväg haha, blir lätt så :P Ibland märker jag att det jag skriver inte har något större sammanhang, men det känns iofs inte alltid så viktigt heller :P Men nu ska jag iaf använda energin jag fick på gymmet till att städa och diska, tänkte försöka köra på hög speed så jag blir klar fort haha :P Men får se om det är möjligt utan att slarva för mkt ;)
Men om man går till gymmet och gör sin grej och känner hur bra man mår av det så kommer man inte ens se dom andra människorna på gymmet efter ett tag. Men det är det här första steget som jag förstår är så jobbigt, känslan av att gå in på ett gym och tänka att alla stirrar på en och tänker; Oj, han/hon har visst inte tränat på år och dar. Det där med hur pass tränad man är ju för övrigt något som ingen bara kan se sådär, man kan ju vara "större" och tränat i flera år och har perfekta värden.
Jag hoppas på att få jobba med människor av alla dess slag, med olika erfarenheter vad det gäller träning och fysisk aktivitet i bagaget. Jag vill få människor att förstå att idrott och träning är till för alla och att man mår fantastiskt bra av att träna och det inte är stunderna man inte tränar som räknas utan de då man faktiskt tränar.
Nu känner jag att jag som vanligt gled iväg haha, blir lätt så :P Ibland märker jag att det jag skriver inte har något större sammanhang, men det känns iofs inte alltid så viktigt heller :P Men nu ska jag iaf använda energin jag fick på gymmet till att städa och diska, tänkte försöka köra på hög speed så jag blir klar fort haha :P Men får se om det är möjligt utan att slarva för mkt ;)
P&K!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar